Svar på Julias två frågor:
Jag tror att författaren skriver boken för att visa hur det kan vara för många invandrare att komma till ett helt nytt land, där man ska lära sig språket, kunna anpassa sig och förstå sig på hur man bemöter människor, hur man lever osv. för att sedan försöka att passa in.
För det andra kan jag även tänka mig att författaren skriver boken som ett brev för att meddela ”oss” hur svårt det kan vara för invandrare och komma till ett nytt land.
Jag kan tänka mig att vi ofta kan vara väldigt ”stängda” och kanske inte lätt släpper in ”nya” människor i ”våra grupper" eftersom att vi är "vi" och dem är "dem". Dem blir på så sätt lätt utstötta, trots att de kämpar med att lära sig hur vi lever här, språket och hur vår kultur ser ut.
De kan ha haft en grymt bra utbildning i sitt hemland och när de sedan kommer hit får de knappt chansen att bli något annat än pizza-bagare, taxichaufförer eller städare, när de kanske från början varit forskare.
Jag tror att vi många gånger är rädda för att "blanda" oss, just för att vi inte vet vad som kommer att hända om vi gör det.
Vi alla måste lära oss att samarbeta och utvecklas för att komma någon vart i livet, komma någon vart med gemenskapen i samhället och även för att utveckla kunskapen. Vi måste därför ”våga” öppna upp våra "grupper" och istället släppa in andra. Därifrån kan vi sedan tillsammans arbeta oss upp för att kunna utvecklas till ett bättre samhälle.
Troligen så har författaren upplevt hur det är att vara invandrare själv. Jag tror nämligen att författaren behöver ha erfarenheten av hur det är att vara invandrare för att kunna beskriva situationen.
Kollar man dessutom på författarens namn så kan man anta att personen som skrivit boken inte är från Sverige.
Alla länder har antagligen långt tillbaka byggt upp en uppfattning om hur vi ska vara gentemot varandra. Jag tror dock att allas värderingar om hur vi ska bemöta och behandla varandra har skiftat mycket från land till land.
Jag tror nämligen att mycket beror på hur ett lands ekonomi ser ut och hur mycket mat som finns (ifall det finns tillräckligt), jag tror också att det beror mycket på religion och kultur.
Ett land med mycket pengar och mycket mat, tror sig ofta ha mycket makt. Detta gäller speciellt stora länder som t.ex. USA.
De länder som har det bra ställt, tror jag lätt blir egoistiska och bemöter därför inte andra människor på ett bra sätt. (nu säger jag inte att hela USA har det bra ställt, men man kan kolla på de som faktiskt har det bra i USA och se på hur de bemöter de som har det dåligt eller så kan man kolla på hur USA visar sin makt i t.ex.FN)
När man istället tänker på de länder som inte har det lika bra ställt med ekonomin och med maten, så är det ofta familj och vänner som kommer i första hand.
Man kan ofta höra hur omslutna de är av sina familjer och hur öppna de är mot människor omkring sig.
De behöver inte pengar, utan de har varandra och bemöter på så sätt andra människor på ett väldigt trevligt sätt. De är ofta väldigt välkomnande.
När det kommer till religion och kultur så finns det ofta olika regler att följa om hur man ska vara gentemot andra. Detta skiljer sig i många religioner men matchar säkert i vissa punkter.
De som då följer de reglerna, bemöter och behandlar säkert andra på ett lite annorlunda sätt.
I t.ex. Hinduismen finns det ett så kallat "kastsystem" där man behandlar människor efter vilket kast de har och i kristendomen finns det en regel som säger: "behandla din nästa som dig själv".
Sedan finns det vissa ställen i världen där man ska vara extra trevlig mot de äldre. Så som vi förr i tiden sa ”ni” till en äldre person eller ”magister Bengtsson”. Det är liksom en uppfattning om hur man ska behandla de äldre.
Det här är i alla fall vad jag antar är anledningen till varför vi i olika länder har olika sätt att bemöta.
(Måste bara säga att angående rika och fattiga. så är det inte så på alla ställen men jag tror dock att det ofta är så)
